Det är mycket tankar som snurrar i mitt huvud.. Jag saknar Tomas så förbannat.. Min bästa vän, min man,, Jag tror ärligt talat inte at vi skulle vara gifta fortfaransde om han levt, men han hade funnits, Fäör barnen, för mig. Jag ade kunnat luta mig mot hans axel och känna trygghet.. Nu är jag så ensam.. Jag har vänner , men k<n inte lasta dem med allt.. Samtidigt är jag besviken, ledsen ocg arg på samhället.. När min man dog fanns ingen, jag fick inget som helst stöd och inte heller barnen.. Hur hemskt måste det inte ha varit för dem, i ett slag var deras älskade pappa borta.. Hade han råkat ut för en bilolycka hade vi mötts upp av ett kristeam, med stöd, tröst och hjälp. Men nu....tyst.. De enda "utifrån" jag träffade de första veckorna var kriminalare som utredde dödsfallet och ställde frågor.. Efter ca 4 veckor började socialtjänsten utreda mig, om jag var kapabel till att ta hand om mina barn.. Massa frågor om allt från alkoholvanor till mina tankar om framtiden.. inte en enda utsträkt hand,, Om min man dött i cancer hade vi sluppit denna intigritetskränkande utredning..

Jag mår inte bra. kände när jag gick till affären i dag att det var för mkt,, höll på att svimma, fick köpa mineralvatten och sätta mig ner.. Hur ska det gå med allt?  Har eventuellt tre operationer framför mig, Nacke, hand och sköldkörtel.. Skulle behövt Tomas här nu.. hans trygga famn, hans lugnande ord och hans stöd... SAKNAR!! 'Det är en värk i bröstet som inte försvinner hur mkt jag än gråter..

snart kommer den dagen så vi skulle varit gifta i 10 år,,, Och Tomas 40årsdag.. Sen den fjärde julen utan att barnen får ngt paket från sin pappa.. Satan vad det gör ont.. När ska det sluta att göra så ont ??? 

Den här låten spelades när vi förlovade oss.. va lyckliga vi var då.. Sen spelades den på hans begravning, när vi gick runt kistan och tog ett sista farväl.. Jag älskar dig Tomas.. det kommer jag alltid att göra, det kommer alltud vara en bit av mitt hjärta som saknas, den bit du har kvar.. Jag kommer att klara allt, det kommer gå bra.. Det har jag bestämt., men jag saknar Tomas.. Känner mig så fruktansvärt ensam :((

Rubriken, vilken även är namnet på min blogg,är ett citat som jag tycker passar in på mitt liv.. Jag e påväg mot stjärnorna.. En dag ska jag vara där och må bra,, Jag ska ha med mig allt svårt jag varit med om som bittra erfarenheter, men tror även att de kan ge mig styrka.Jag har varit på botten, men är påväg upp..Det känns dess värre som om jag ofta ser mållinjen och i sista stund puttas bort, ner mot botten igen.. Detta låter kanske som svammel, men jag tror att det kan komma att bli begripligt ju mer jag skriver,, 

Jag är just nu i en period av livet då jag tvingats till att pausa.. Jag måste stanna upp, läka och sedan gå vidare.. Jag har tyvärr mycket i bagaget som inte är bearbetat.. Att blogga är en ventil, men ska även ta hjälp utifrån. Jag kommer att skriva när andan faller på och jag tror att detkan komma att bli en salig blandning av skratt, gråt, gnäll och reflektioner ;-) 

Jag kan helt ärligt säga att jag i första hand inte skriver för att någon ska läsa utanför att jag har så mycket inommig som måste ut... 

Nu har jag skapat bloggen, något jag tänkt länge.. Skrev en tidigare,men den känns som om den är "färdig".. har försökt att skriva inlägg där, men det går inte.. Jag skrev den under en period ilivt då jag mådde riktigt uselt psykiskt,, Jag hade förlorat min man..Han som även var far till mina barn och min bästa vän.. Jag saknar honom fortfarande varenda eviga dag och saknaden är något som gör ont, ont, ont.... Men trots det så känns det som om jag börjat ett nytt kapitel i mitt liv och att jag inte kan fortsätta skriva där....

http://blogg.passagen.se/nettanalmstrom/

Om någon vill läsa min tidigare blogg.. Nu ska jag gå till grannen, min fina vän och fika.. Hör senare <3